backahastar.se © 2007 • Privacy Policy • Terms of Use

Nytt

• Inackordering »
Vi erbjuder inackorderingsmöjlighter för din häst, i box eller i lösdrift.

• Sadlar »
Nu är vi återförsäljare för Deuber´s sadlar såsom t.ex. StarTrekk.

• Tjänster » 
Behöver du mätintyg, hästpass eller chipmärkning till din häst? 

 


Ridtur genom 3 älvars socken

... en långtur genom historien

 

2 dagars tur över 3 älvar

Hela den här tanken till en långtur över 3 älvar, började ta form under ett projekt som skulle resultera i ett turistarrangemang med en lite större tanke bakom. Den iden i sin fria form kan ni läsa om här>>

 

I verkligheten genomfördes 2005 en censurerad version av fantasin på följande sätt:

 

Tillsammans med min vän Anna var det inte så svårt att ta tanke till handling, så en förmiddag improviserade vi oss iväg för att se hur väl genomfört det kunde bli utan vidare eftertanke. Vi packade vad mat som fanns i skafferi och kylskåp, packade kläder för alla väder samt så klart ett komplett stängsel till natthage. Foder, vattenhinkar och hage kördes därefter tillsammans med tält och sovsäckar till den förutbestämda nattlägerplatsen vid älven Långan.

Under ridturen hade vi endast tänkt att packa med just sådant som kan komma att behövas längst vägen. Det primära var ju såklart mat, dryck, kamera, regnkläder, karta och telefon.

 

 

      Sikill och Anna. Foto: Malin

 

Starten gick från Högbyns hagar, hästarna som fick äran att delta var Sikill och Lysingur. Både väluppfostrade och i sina bästa år (10 respektive 25). Vi red närmaste vägen ner mot Indalsälven.

 

<-- Lysingur och Malin. Foto: Anna

 

 

Dag 1 skulle innebära den längsta sträckan och vi var rätt sent ute- klockan var redan 14 . Vi kom fram till Indalsälven och red från Brogård; där gamla brofästet över mot Klösta finns. Vägen är en grusväg som är lite trafikerad. Vädret var varmt i luften men det blåste ändå ganska mycket och därmed var det myggfritt. Med älven på vår högra sida och efter vägen både slalombacke och senare berg på vår vänstra, gick tiden och vid vägen ände vek vi av på en stig in i skogen, uppför berget.

 

 

 

 

 

Över kalhyggen och vidare på slingriga, tysta grusvägar gick färden. Nu kunde vi inte längre se älven mer än på långt håll.  

 

                                                                 Indalsälven på håll. Foto: Anna

 

 

Kuperad terräng och hög granskog tog på krafterna, och när vi red sista biten genom tät lövskog var humöret inte längre på topp. Vid dammen i Litsnäset var det dags för en välbehövlig fikapaus.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                Malin och hästarna vid Litsnäset. Foto:Anna

 

 

 

Efter att ha tagit av utrustningen från hästarna skulle vi precis njuta av kvällen som smög sig på. Men se det kunde vi glömma, eftersom vi nu först märkte att Annas digitalkamera hade förirrat sig från packningen. Den som söker ska finna, och det gjorde vi. Turen var på vår sida och efter en kort stund kunde vi slappna av och äta vårat fika. Det bästa med att vara ute , är ju just  att det finns så mycket gott man kan äta. Det var också däri vårat problem med antalet riddagar låg. Vi ville egentligen vara borta 3 dagar, för då kunde vi äta mycket mera, men å andra sidan var inte den totala ridsträckan så lång att det egentligen var försvarbart.

Därför hade vi enats om att sikta in oss på  2 dagar, men skulle det bli 3 så var det inga problem helt enkelt. Man vet ju som sagt aldrig vad som väntar i de djupa skogarna…

 

Våran mission var att fota oss på varje bro vi red över, just eftersom vi skulle ta oss över 3 skapliga älvar. Lite kulturella kände vi oss också, eftersom Lit kallas för 3 älvars socken och på sätt och vis ligger inklämd mellan just dessa tre vattendrag.  Så när vi knallade över bron över dammen vid Litsnäset var det dags för fotosession. Att ta sig över Indalsälven var inga problem.

 

 <--- Här kan man se att det blåser...

 

 <-- Malin och Lysse posar

 

Nästan i säkerhet på andra sidan Indalsälven, hittar vi en skylt som vi gillade.

Den talar om att man ska bära hjälm, och det är ju precis vad vi gör ;)

 

 

 

Ganska snart därpå var det dags att även korsa älv nummer 2, alltså Långan. En lite smalare älv med en  lite skum bro som endast tillåter trafik åt ett håll i taget. Parallellt går järnvägsbron. Även här blev det ett stopp för fotografering.

 

<-- Anna och Sikill rider över Långan.

 

Därefter blev det dags för tråkig asfaltsvarm väg i ett antal kilometer. Detta var trist både för oss och hästarna, och det går en del tung trafik längst vägen mellan Lit och Aspåsnäset.

 

 <--- Tung trafik...

 

Men inte lättade det mycket när vi till sist kunde vika av mot nattplatsen längst med Långan. Nu blev det grusväg och vägbommar om vart annat, och solen började försvinna.

 

 <-- I trakterna kring Klösta

 

 

Våran back up i bil, Kalle, kom och åhejade på oss i hopp om att kunna göra sista biten lite lättare.

Tro det eller ej,men vi orkade ta oss hela vägen fram till vindskyddet vid Sladderforsen. Nu ville man helst av allt bara ta fram trabgiat och fixa middagen, men inget av detta kan göras förrän hästarna har fått befrielse från sina saker, vattnats och fodrats. Det tar dock inte så himla lång tid, men det man kan märka är just att man blir lite retlig och otrevlig när man är trött och less. Så under tystnad ordnade vi med hage och släppte snart ut hästarna på fint bete. Hö och kraftfoder fick de, och gott kallt vatten från Långan.

 

    

 

Anna och jag tog och satte upp tält och ordnade middag- nudlar med varma koppen är underskattat. Nu hade myggen börjat smyga sig på så vi kröp in i tältet och filosoferade över dagen en stund innan vi somnade bort.

Under natten vaknade vi ett flertal gånger av småkiv i hagen, trots att Sikill och Lysse hade gått ihop hela betesperioden. Det är tydligen inga garantier för att det skulle funka i en ny hage på en ny plats, märkte vi.  Ungefär halv 6 på morgonen hördes några grisliknande skrik, galopperande hästhovar, och sen- tystnad. Jag kikade ut genom tältet bara för att konstatera det jag redan visste- hästarna var borta. Inte helt spårlöst försvunna, men absolut utom syn och hörhåll. Vi började ta oss tillbaka samma väg som vi kom- det hade även hästarna gjort. ..

Vi förstod rätt snart att de skulle försöka bege sig hemöver, men för att verkligen komma dit skulle de behöva korsa ett par älvar samt några synnerligen vältrafikerade vägar, vilket inte var nåt att se fram emot. Och eftersom vi befann oss i ingenstans, fanns det heller inget fungerande telenät. Vi fick gå ca 40 minuter innan vi kom på en plats där det fanns ett par pinnar. Och med tanke på vilken tur vi haft dittills, blev ingen av oss förvånad när det inte

fanns nån som ville svara på alla de nummer vi provade.

Sista lösningen var att försöka nå vår stallkamrat Helena, som inte bodde så fruktansvärt långt borta , för nu började jag bli rädd att hästarna snart skulle vara ute vid allmän väg.

Stackars nyvakna Helena fann sig i situationen direkt och tog jeepen för att leta hästar.

Jag och Anna traskade vidare utan större förhoppning om att nå ikapp några rymlingar. Tid existerade inte där vi befann oss, men en ganska lång stund senare mötte vi synen av Helena, sittande på Sikill, med Lysse på släp. Det finns alltid nåt bra att använda hundkoppel till, helt enkelt.

                                                                           Helena, räddare i nöden

 

 

 

Morgonen var fin och säkert förgyllde vi den extremt mycket för de skogskillar som befann sig i närheten, även om de kanske inte förstod vari logiken fanns med 2 hästar och 3 människor.

 

Jag och Anna fick generöst nog låna jeepen tillbaka till lägret, rafsade ihop alla saker och körde tillbaka till våran hästvakt Helena. Vi mötte nämligen henne och hästarna nästan på precis den plats dit vi skulle rida för att ta in på etapp 2 denna morgon, och att springa samma väg fram och åter många gånger kändes onödigt efter vårt abrupta uppvaknande. Så istället fick våra nattsaker lifta med jeepen, och det vi behövde under dagen ridning hamnade vid vägskälet där ridning dag 2 skulle ta vid.

 

 

 

Frukosten intogs mer eller mindre på stående fot, klockan hade nog hunnit bli halv 8 redan och Helena övergav oss ungefär i samma veva. Vi är henne evigt tacksam för den snabba insatsen.

Efter att ha klätt på oss och hästarna allt vi hade, fick våra bakar stifta bekantskap med sadlarna igen och färden kunde fortsätta. Nu var det åter gran och lövskog som dominerade bredvid de fina skogsvägarna. Fortfarande kuperad terräng men fint och nytt för mig. Det här var Annas ridvägar, och hon ledde oss utan missöde åt rätt håll. När vi kom fram till allmän väg nästa gång var det vägen mot Ringsta vi anlände till. Härefter följde diverse skoterspår och mindre stigar ett stycke. Snart nog var vi framme vid vacker gles tallskog och barrtäckta sandvägar ringlade längst älv nummer 3; Hårkan.

 

 

Efter att ha följt stigar  och skoterleder kom vi snart fram till E45 som  antingen kunde ridas över eller under. Vi valde över, efter att ha konstaterat att det var lite läskigt att rida genom en vägtrumma med tung trafik dånande ovanför oss. Vi red mot dammen vid Högfors och stannade för en fikapaus.  

Med utsikt över slottet och Hårkan  denna soliga men i luften bitvis svala dag, kom krafterna tillbaka och humöret började gå mot uppåt- mungipor. Det var inte oerhört långt hem.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 <-- Lysse sover vid Högfors

 

 

 När vi satt upp och red vidare mot Sörefors, visste vi att det var trist grusväg  som låg framför oss. Då är det skönt att ha sällskap och att kunna prata bort tiden. En timme senare ungefär, kunde vi konstatera att bron över Hårkan skulle ridas över utan problem.

 

Nu blev det ännu en bit av lite tristare ridning, med slingrig krokig asfaltsväg och trafik som vanligt.

Som tur var hade vi inte långt till samhället och vi red genom Lit utan att väcka nån speciellt stor uppståndelse. Som tur var bajsade heller ingen av hästarna vilket gjorde att vi slapp åka tillbaka och städa efter oss. Nu kunde vi nästan se Högbyn igen ( om det inte varit för alla träd) och målet var det enda som hägrade. Hästarna visste också vad vår plan var så de pinnade hjälpsamt på när vi red över den sista bron och alltså åter igen Indalsälven. Nu återstod bara klättringen upp genom Södra Söre mot Högbyn. När vi var halvvägs uppe mot skogens svalkande skugga, insåg vi vårat misstag; vi hade glömt att fota övergången vid den sista av våra broar…

Surt sa räven! Vi orkade faktiskt inte vända neröver "bara" för att genomföra våran quest att dokumentera alla broarna… Det skulle antagligen ha tärt alldeles för mycket psykiskt på både oss och våra stackars hästar. Alltså valde vi att fortsätta som om inget hade hänt! Ibland måste man faktiskt bara glömma och gå vidare. Ungefär 40 minuter senare var vi tryggt på plats i hagen där allt hade startat dagen innan. Vi skulle bara fota oss med självutlösaren med kameran på biltaket. Den där kameran…

Just som kortet knäpptes, kom en vindpust och svepte med sig kameran över bilen. Vi skrattade så vi nästan dog.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen tog vi ett nytt kort.

 

En bra avslutning på en bra tur.

Drygt 4 mil är kanske i längsta laget för en vanlig nöjestur, men jag vill gärna uppmuntra alla sugna på att göra ett försök till en långtur med övernattning. Det går att göra smidigt och utan större förberedelser!

 

 

 

 


              

  läs mer:

 

 

 

• Hästturism »

 

 

 

• Breaking Barriers »

 

 

 

• Skogens Dag »

 

 

 

• Lits Ryttarklubb »

 

 

• Västeråsen »

 

 

• Spikbodarna »

 

 

• Medeltidsintro »

 

 

• 3 Älvar »